Såg ett program idag, Jerry Springer. Det handlade om obesvarad kärlek, eller då stalkers vägrade ge upp, och skulle ha personen till vilket pris som helst. Personen som var där, klädde av sig och lade sig på scenen och vägrade gå därifrån förrän personen som dissade honom ångrade sig. Suck! Alla på programmet var feta, som USA i ett nötskal och när han klädde av sig så kom jag på mig själv med att jag tyckte det var hemskt att jag nyss ätit en kaka. Shit. Hade det varit för 9 år sedan och jag befann mig i den situationen jag gjorde då, då hade jag kutat in på toaletten och stoppat fingrarna i halsen... om jag fått den känslan då alltså, inte bara för att jag ätit en kaka.
DÅ slog det mig! Herregud, som tonåring, som man plågade sin kropp för att man mådde dåligt. Jag vet inte hur många gånger jag tvingade upp maten, eller tom svalt mig själv pga kärlekstrubbel. Ja det var alltid på grund av det som jag gjorde så med min kropp när jag var 18-19 år. Och jag minst speciellt en sommar, -01 då jag mådde dåligt just över min kärlekssituation, hur jag visste att allt gick åt skogen, och inget kunde jag göra eftersom jag satt på mitt sommarjobb och kollade klockan hela dagarna. Det var hemskt, ja ni vet man känner saker på sig och när man är tonåring så är ju problem man kan ha idag, större än störst och är dem inte det så gör man dem till det.
Men grejen var den att jag mådde dåligt pga kärlekstrubbel, och började sluta känna hunger, ja jag gör det om jag är nerstämd. Och till en början var det hur lungt som helst, att leva på knäckebröd i 2-3 dagar det är väl inget problem.
Men när det börjar gå uppemot 5-6 dagar och ännu längre och man bara äter knäckebröd ja det förstår ni ju sjlv hur kroppen påverkas av detta. Och eftersom jag jobbade så mycket så sa jag ju att jag äit på jobb och allt det dära.
Jag rasade rejält i vikt och var nere på 48 kg, vanligtvis vägde jag kring 58 då. Och kände att jag nästan inte kunde komma upp ur sängen när det var dags att jobba på morgonen. Det gick precis varje gång. Och jag märkte att allt hull på magen försvann för att istället vara indragen och undernärd. Ja kunde börja ha på mmig i princip barnstorlekar på tröjor och tänkte väl inte på hur farligt det egentligen var det jag höll på med, min hjärna va så inställd på hur mitt kärlekstrassel gjorde mig sömnlös.
Dock fick sig mitt svältande en ordentlig törn och ett uppvaknande då jag först till en början stötte på klasskamrater på malmöfestivalen som nästan tappade hakan över hur smal jag blivit. Och sedan då jag var och åkte inlines med en vän, och vi skulle äta en korv med mos, som kom upp lika snabbt igen, då jag fick ställa mig och kräkas i en buske. Det var då jag insåg, herregud så här kan jag inte fortsätta, jag kan inte straffa min kropp för att mitt huvud mr dåligt. Och då vaknade jag på riktigt och sen dess har jag aldrig svalt mig själv pga problem. SOm jag förvisso inte stött på i den grad som det upplevdes som tonåring. Annars vet jag inte hur det hade slutat. Nu vill jag inte påstå att jag var ngn anorektiker elelr så, det var jag långt ifrån, men själva inställningen i huvudet var inte långt ifrån, och när jag slutat jobba och mina föräldrar såg att jag åt så fanns det inte ngt att göra åt sitationen, klart som fan att jag skulle äta liksom.
Och jag kan erkänna att jag var riktigt rädd den gången när maten kom upp direkt den landat i magen. Och det är jag glad över, jag fick mig en rejl törn där. Och insåg då att ingen kille är värd att kämpa så mycket för att man själv skall tyna bort både på insidan och utsidan, aldrig i livet. Och med det i bagaget lever jag nu i ett förhållande som känns både tryggt, stabilt och glatt.  Och idag är jag så nöjd med min kropp. Visst den är inte vältränad eller så, men den har för 3,5 månad sedan givit mig mitt älskade barn, den har burit Sam i 10 månader och den får mig att känna mig stolt och lycklig.
Även omjag klagar över mensen så är ju just mens ett tecken på friskhet och hade jag inte ätit ordentligt eller varit lycklig så hade inte mensen kommit vaje månad. SÅ mitt i allt klagande över den så är jag lycklig att den kommer varje månad.

Jag är så oerhört tacksam att jag mår bra, Och att jag har världens finaste familj och vänner som ställer upp!
Och viktigaste av allt, vår fina son som är det finaste som finns, och han gör mig till världens lyckligaste tjej och mamma!