När vi går genom staden över broar och torg med doft av salt ifrån havet minns vi glädje och sorg
 Och vi minns första gången när änglarna sjöng hur vårsolen värmde och vintern var glömd
 Åh... När vi kastar våra tomma glas finns det alltid någon med hjärtat kvar Födda ur hav och himmel står vi kvar, för vi glömmer aldrig denna stad
Vi såg hur du haltade, vi såg hur du sprang
 Med tårar på kinden och hjärtat i brand Med längtan i bröstet, du stod där och sa:
 Snart skiner Poseidon och Blåvitt står kvar
 Åh... När vi kastar våra tomma glas finns det alltid någon med hjärtat kvar
Födda ur hav och himmel står vi kvar, för vi glömmer aldrig Änglarna

Poseidon med Joel Alme.


Jag har enda sedan jag var liten älskat Göteborg, både som stad och som mentalitet. Människorna där verkar jämt så gästvänliga, uppåt och livsnjutare. Jag hade egentligen ingen direkt koppling dit, innan en vän flyttade dit, och man märker på henne hur uppåt och hur glad hon jämt låter i tonen, och känslan av komma till Göteborg, det är en längtan jag har i mig varje år. Och i sommar skall vi dit, vi tänkte semestra lite på västkusten, på den glada och trevliga västkusten.
Håkan Hellström i all sin ära, men Joel Alme, som gjort mångas sorg efter Johan Wester, med sin låt "Snart skiner poseidon" som en god låt att minnas grabben från Ulricehamn, på ett glatt och positivt sätt, precis så som han skall minnas. Jag tror jag träffade honom ett tiotal gånger, men alltid alltid var han glad, positiv, uppåt och kunde prata om allt. Okej det var en gång han inte var så uppåt till en början, det var när IFK Göteborg hade förlorat på Ullevi, trogen Göteborgare som han var/är, så är man såklart inte glad åt en förlust. Men ju längre tiden gick, så lyste samma glada och spralliga Johan fram igen. Jag minns honom som en person som lyste upp gänget, som var som ett nav.
Och jag citerar Orrenius: "