God middag!

Det blev en vabbdag idag. En dag som satt perfekt på plats efter allt. 

Senaste dagarna, kanske senaste veckorna tom har jag känt mig så lost på något sätt. Jag har haft en känsla inombords som tyngt mig och mitt sinne på ett sätt som aldrig tidigare. 

Jag har känt mig stressad på ett sätt som aldrig visat sig tidigare och en del kvällar har jag inte ens orkat öppna kalendern för att se alla aktiviteter hopa sig. Hur ska jag orka? 

Fullspäckat på jobbet, fullspäckat hemma, fullspäckat på helgen och onte någon direkt god sömn på evigheter. Självklart skapar det stress och oro!

Jag vill vara perfekt men jag inser att det perfekta inte alltid är att bocka av checklistan utan att faktiskt orka fortsätta resa sig upp ur sängen på morgonen, orka vara trygg och närvarande för sina barn och vara en glad tjej som jag ju oftast är! Då mår man rimligen som bäst! 

Men just vissa dagar varje månad, och speciellt de som nyligen passerat hsr Jag känt mig så olustig. Så förlorad i mig själv och gråter hur lätt som helst över tankar och saker jag själv målat upp eller förstorat!!! 

Dessa dagar då jag in i det sista orkat mig igenom dagarna, gjort mitt bästa på jobb och hemma. Tagit mig igenom konflikter som ju uppstår med barn, och försökt vara förstående och pedagogisk. För att sedan känna mig tom, missnöjd över mig själv och min kropp ( trots att jag mitt i allt just nu är mer nöjd än på länge) missnöjd över att jag känt mig så tom på fatt få höra fina ord, omtanke och kärlek. Som om den bara glömdes bort där då man behövde den som bäst? 

Jag vet såklart att livet har sina upp och nedgångar och snart tittar solen fram såklart. Men vad jag just nu kommit fram till är att pms är något som jag tror eskalerat med storm senare åren. För just alla de olustiga känslorna de känner jag. Eller så har jag gjort mig beroende av komplimanger som jag inte längre får? Inte bara vad gäller det ytliga... Utan i största allmänhet. 

Well tror jag ska ta en paus från min egen hjärna ett tag!

Fokusera på det som gör en glad ❤️