Det där med djur.
Jag:Det finns så många konstiga djur, kan alla verkligen fylla någon funktion?
M: Vilka djur tänker du då på? Något speciellt?
Jag: Ja, tex skalballarna. Ehrm jag menar skalbaggarna.
Satte korven i halsen.
argalappen.se
Skulle jag skriva en lapp till en av våra grannar skulle det stå ungefär såhär:
Du din gamle halvalkolist till granne, sluta busvissla på min sambo. Han tycker att du är äcklig.
Misarna.
När jag ända fortfarande har mens så tänkte jag känna lite medlidande med våra misar, i denna värmen, puh! det är ju inte mänskligt och då än mindre kattsligt, med den pälsen! Jag lider med mina små troll. Men i helgen blir det regn eller? Inte kul me regn. Men varför är man aldrig riktigt nöjd, är det för varmt svimmar man, är det regn vill man ha sol. Ja ni hajar...
Sa jag förresten att jag blir velig och dryg när jag har mens med?
Nu skall jag göra det jag tycker är mysigast i världen, krypa ner i sängen och pussa på min son och sambo, bara få vara riktigt nära mina pojkar, det är mysigt det. Det är något visst med barn när de sover, det ser så mysigt ut.
Älskade trollen.
Kloka Engla.
Läste nyss på Englas blogg en väldigt klok sak:
"Och en sak måste ni som läser bloggar komma ihåg, bloggen är inte bloggarens hela liv. Det är så mycket ni inte ser eller får veta här. Tror många av er som läser glömmer det ibland.Och en sak måste ni som läser bloggar komma ihåg, bloggen är inte bloggarens hela liv. Det är så mycket ni inte ser eller får veta här. Tror många av er som läser glömmer det ibland."
Ord som jag tycker är väldigt sanna. Det klagas oftast på prinsessans dagbok för att den låter så himlans positiv, och det klagas på ytliga bloggar och hej och hå. Men alla väljer olika genre och djup i sin blogg, en del skriver om precis allt, lämnar ut familj, vänner mm. En del skriver enbart om yta och visar kläder. Det är helt upp till var och en om hur mycket man vill skriva om, och vad man skriver om. Men det är som Engla skriver, viktigt att tänka på att det är väldigt få bloggar som skriver och lämnar ut allt.
Min blogg är för det mesta positiv, det vet jag om. Och det beror mycket på att jag ÄR en positiv och glad person. Jag är sådan som människa. Ser sällan hinder i saker och tycker att livet är roligt och än mer spännande att vara mamma. jag älskar verkligen livet som mamma, min son ger mig SÅ otroligt mycket glädje varje dag att det ej går att beskriva ( ni som har barn, ni vet) Därför är min blogg oftast glad och med en solig touch. För varför skall jag skriva om negativa saker och sådant när det inte skulle spegla mig som människa? Det skulle inte kännas rätt. Min sambo vill ej vara med på bild i min blogg, och det är något jag fullt ut respekterar. Och detta är ju faktiskt MIN blogg om MINA tankar och om HUR jag ser på saker och ting. Därför ser jag ingen anledning att skriva ut en massa info om honom och lägga ut en massa bilder. Varav jag håller den bilden ganska så privat. Bloggen är som sagt min, och att berätta i ord om min underbara familj duger tillräckligt bra, och sedan kommer mera bilder på mig - som jag själv står för.
Och en sak måste ni som läser bloggar komma ihåg, bloggen är inte bloggarens hela liv. Det är så mycket ni inte ser eller får veta här. Tror många av er som läser glömmer det ibland.Jag skriver inte ut allt vi gör om dagarna, eller alltför privata saker.
Det där med djur.
Jag gillar djur, men det dära med deras olika utstickande kroppsdelar och deras funktioner det är INTE min starka sida. När vi var på Taxinge slott igår och åt lunch och fikade deras supergoda tårtor (visste ni att det är sveriges största fik om man ser till utbudet av kakor? Åk dit vettja. Har man ett kakmonster på besök, och själv är ett, så är det en självklar vistelse. Och att det är slottslig och superfin miljö gör ju inte saken sämre. Men I-M, dina kakor är lika goda, så du ej tror något annat;)
Hur som helst, tillbaka till det där med djuren och deras kroppsdelar. När vi stod och spanade in getterna, grisarna och hönsen så var det inte bara jag som undrade vad en av getens viss utstickande kroppsdel fyller för funktion. En av de äldre damerna som stod bredvid sade " Vad e det där som hänger där under?" Och jag började först tro att det är pungen, men herregud, sen kom jag på att det borde vara där som de mjölkar dem. Well well, jag är inte vår nästa skansenjobbare iaf.
Hur är det med era djurkunskaper?
Vrak.
Känner mig som ett vrak just nu. Vill bara att svullnaden och det röda från Sams bröst skall försvinna nu, eller att de ger honom ngt så att svullnaden lägger sig. Det så så rött ut nu och jag känner mig som en maktlös mamma, och ett vrak som bara vill gråta.
Varför kan man inte göra något i alla situationer som mamma?
Magiska onsdag.
Förut på onsdagarna brukade vi alltid åka till valla och äta god mat, och spela. Mest för att ha det som en egen kväll i veckan, då man kom iväg, även på en vardag, och åt gott och som bonus och en kul grej spelade lite. Snart är det elitloppet, och då har vi ett bord i den fina restaurangen, där det serveras 3 rätters, det var ej gratis, men om Sam skall med så vill vi sitta fint och inte trängas bland en massa andra. Och kanske skulle man åka till Valla ikväll? Beroende på vädret. och beroende på när älsklingen är hemma från jobbet. Var ju att hämta badrumsmöbler och handla lite med på vägen hem. Så vi får se, men det hade varit skoj, och Sam hade nog gillat att kika på hästarna;)
Vi var ute och gungade nyss, och pratade med grannarna, ja våra trevliga grannar! Det finns ju de som bara är dryga med i vår uppgång, men de är trevliga så det var kul. Och så hade Sam på sig sina skor så han kunde spatsera här ute. :)
Gunga tyckte han var kul det med, han somnade som en stock i min famn när vi satt och pratade med grannarna, och sover fortfarande. Världens vackraste! Så nu har jag städat undan, och tänkt på en del saker som ploppar upp i huvudet vad gäller svenska språket... varför heter det en gås, men flera gäss, om det heter en smörgås men flera smörgåsar? Borde det inte heta smörgäss isf? Jag förstår om det är svårt att lära sig svenska språket! Go damn it!
Nu skall jag fortsätta finurla, och dricka ut min valla och picnikmugg!:)
(Fortsätt gärna lämna en kommentar om vem du är som läser!)
De fina doptårtorna!
Perfekt med en webcam när man vill ta snabba bilder och ej orkar med överladdningsprocessen!
Tankar.
Det är så orättvist och beklagligt, och människan är så maktlös i sådana här situationer.
Det som nog värmer mångas hjärtan en svår stund som denna, var Johans sista inlägg på bloggen: Jag är en lycklig man!
Och att Johan befann sig på hans favoritställe på jorden, och hade det allmänt underbart och njöt av livet. Det är nog också en stor tröst även om det såklart aldrig någonsin går att trösta tillräckligt, och att en enorm sorg och saknad kommer infinna sig i mångas hjärta nu och för alltid, det är något vi får leva med, många tankar till er idag! Och jag kan fortfarande inte förstå.
Vila i frid.
HIttar inte orden.
Det är därför bloggen ligger nere tills inspiration kommer tillbaka.
Nu får vi mest dagarna att fyllas med utflykter så man inte skall tänka så mycket.
Igår var vi på skansen, Sam kikade på alla djuren, och innan dess åt vi på museét.
Han slocknade som en tok i bilen på väg hem, fylld av intryck.
I fredags var vi på dalarö och gick och fika. SOm sagt, man vill hitta på saker för att inte tänka,
men också för Sams skull och för att ta tillvara på varje sekund av tiden med familjen och vår älskade son.
Snart är det dop, mycket att fixa tills dess också.
Men som sagt, bloggen är lite lidande just nu, hoppas ni förstår.
Orrenius -känslomässigt är bara förnamnet.
Jag saknar dig redan, Johan
Jag var alldeles ny på Expressens sportredaktion. Ny och osäker. Medan alla andra rörde sig så självklart satt jag och svettades på min stol. Tempot var uppskruvat, order ropades ut. Ring honom. Ring henne. Nu med detsamma.
Så kom en kille in på redaktionen som jag inte sett förut. Han hade långt ljust hår och var solbränd. Tre dagars skäggstubb kanske. Med sig hade han två stora plastpåsar vars innehåll han lassade upp på det lilla bordet framför tv:n.
- Glass, sade han. Jag bjuder.
Han hade verkligen köpt sjukt mycket glass. Daimstrutar, 88:or, noggrar, tiptopar.
- Det är bara att ta.
Killen som bjöd på glass hette Johan Wester, och det lilla initiativet betydde obeskrivligt mycket för en nervös vikarie.
Johan var nattchef på sporten då. Att vara nattchef innebär tungt ansvar och mycket stress. Men aldrig att jag någonsin märkte det på Johan. Förutom att han var fantastiskt duktig på sitt jobb var han utan tvekan den trevligaste kollegan jag någonsin har haft.
Hans omtanke, hans värme, hans stora, stora hjärta.
Hans stora, stora hjärta som inte längre slår.
Johan var ett socialt djur. Han var den typen av människa som förvandlade nya ansikten till vänner bara genom att öppna munnen. Genuint nyfiken. Alla kände Johan och Johan kände alla. Framför allt kände han för alla.
Jag brukade säga till honom att han var smart. Han jobbade alltid hela somrarna, bara för att sticka iväg på långresa när höstrusket kom. Thailand, Colombia, England, Costa Rica. Och överallt lärde han känna nya människor.
- Men vad ska du göra i San José?
- Känner en tjej där.
- Men varför Bogota?
- Haha, varför inte?
Finaste, finaste happy-go-lucky-Johan.
Även när han jobbade på nyheterna brukade han höra av sig. Alltid uppmuntrande. Ett sms, ett mejl. Särskilt om man skrivit om Arsenal eller IFK Göteborg, hans två favoritlag.
Skön krönika i dag!
När han förra veckan fyllde 35 år och Blåvitt piskade Hammarby på Söderstadion skrev Johan på sin Facebooksida:
Tack Robin Söder - din present var den enda och den bästa.
Sista gången jag träffade Johan hade jag dåligt med tid. Han kom förbi vår nya lilla redaktion för FotbollsExpressen (tidningen som han för övrigt gjorde den första skissen till) och vi skulle precis skicka nästa nummer till tryck. Han frågade om jag hade sett Arsenals senaste match och berättade att han skulle åka till Thailand igen.
- Bara ha det lite gött.
Dagarna innan hade det varit oroligt i Bangkok och jag bad honom vara försiktig där nere.
Det var sagt som ett skämt. För vem skulle säga till Johan, han som hade så många stämplar i passet, han som klarat varenda knipa, han som stått pall för pistolrånare i Karibien, att vara försiktig?
Men olyckor händer hela tiden.
Det fanns dem som stod närmare Johan än vad jag gjorde. Det hindrar mig inte från att sakna honom, djupt och innerligt.
Vad hade jag gjort utan ditt stöd och din uppskattning?
Tack för allt, käre kollega. Jag ska alltid minnas dig.
Och aldrig någonsin kommer jag att underskatta vikten av att bjuda en främling på en glass.
http://blogg.expressen.se/orrenius/entry.jsp?messid=497962
Kan fortfarande inte förstå.
Jag lider med din familj, och dina nära vänner. Hur skall arbetsplatsen någonsin bli sig lik igen? Det kommer den aldrig att bli, men jag vet att du ville att folk skulle vara glada runtomkring, det är så du ville minnas, men livet är allt annat än rättvist, och även om jag inte var en av de nära, så gör det int i hjärtat när något sådant drabbar en god och glad människa som dig.
Sambon säger att stämningen på jobbet är så otäck och tryckt, i lördags var den kusligt tyst. Det förklarar hur mycket tomrom som du efterlämnat dig.
Jag lider med dina nära och kära, och har fortfarande en klump i magen och halsen av otröstlighet.
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1547052/expressen-har-forlorat-en-lycklig-man
Kan inte sluta gråta
Nu är det dags att ta tag i dagens sysslor och min underbara son, som för tillfället sitter i sin gåstol och har fått tag i ett prasslande blöjpaket, det skall nog hans elaka mamma lägga beslag på nu tror jag. Det är ju dags för hans favoritsysselsättning, dvs byta blöja och äta gröt. Hoppas ni får en fin dag.
Tragiskt.
Det är så tragiskt, och så ledsamt att du befann dig på fel plats vid fel tillfälle... om man bara kunde förändra tiden, och gjort så att du inte befann dig just där just då, då skulle alla gjort det. Det var för tidigt, det var alldeles för fel.
Rip Johan.
Nu skall vi gråta en skvätt till innan det är dags att sova.
Skall krypa ner bredvid de mina nära och kära, kan inte ens förstå hur ont det gör för din familj nu.
jag lider med dem.
Ta hand om de ni älskar.
Livet.
Nu skall vi göra sådant man måste, dvs äta - sen ut i solen med min älskling Sam. Skall se om han tycker fåglarna i dammen är roliga. Jag älskar dig så Sam.
Ta vara på de dina.
Ta inte livet förgivet.
Lördagmorgon, vi skulle ge oss iväg på utflykt jag och familjen. Då det ringer på min sambos mobil.
Ett samtal man inte vill ha. En nära arbetskamrat har omkommit i en olycka i Thailand. Han var där och firade sin 35årsdag. Och så blev det såhär. Jag träffade bara dig några gånger Johan, men du var en sådan människa som var lätt att prata med iaf, även om jag inte kände dig så bra. Du verkade alltid så omtyckt och verkade leva ett bra och kul liv.
Men livet är bra orättvist, hur kan det hända att unga människor som är levnadsglada rycks bort i ett nafs, medans de som är gamla och väntar på att få somna, inte gör det? Livet är allt annat än rättvist ibland.
Tänker på alla dina vänner, familj och på min sambo som tycker att det är hemskt tragiskt, och jag kan inte annat än fälla en rad tårar och känna att det e fan inte rättvist.
RIP
Sötkissen.
Satt här vid datorn och hör ett prassel och en liten duns.
Ut från köket kommer vår hankatt med en påse i munnen, det ser ut som han har vasrit och handlat.
I påsen ligger torsk som jag har i en skål på diskbänken för tining.
Då har han hoppat upp där och tagit upp påsen ur skålen och burit ut den i hallen, men där blev det visst stopp på hans finmiddag!:)
Positiva bloggare tack!
Jag anser att jag skriver blogg för att jag tycker det är kul, och för att jag vill skapa en positiv anda.
Visst jag skriver om saker som är mindre bra också, eftersom så är livet, ingenting kan vara tipp topp jämt,
men jag brukar faktiskt skriva om det mindre bra på ett upplyftande sätt och se saker ur positiva synvinklar.
För hur kul är det att läsa om bloggar där det bara klagas och gnälls hela tiden?
Well en del kanske gillar det, och det är ju upp till var och en, men jag kikar in hos de bloggar där jag tycker att de har en för det mesta positiv ton eftersom jag vill bli glad av att läsa bloggar, inte nedstämd. Sen är det ju såklart att bloggen skall spegla ens vardag på ett korrekt sätt, men jag tycker ändå att jag skriver som jag upplever min vardag, och den är faktiskt nästan allti rosenröd, tro det eller ej. Men annars hade jag ej skrivit så positivt och antagligen redan lagt av att blogga för länge sen! För jag är sån att jag lägger av när den positiva attityden i skrivandet inte längre finns. Vad e det då för mening att skriva anser jag? Sen får människor skriva vad de vill o alla har vi dåliga dagar och då anser jag att man skall peppa och stötta varandra även i bloggvärlden!
Jag är less på människor som kommenterar anonymt, vilket de såklart får göra, men det blir så opersonligt och jag vill ha en personlig blogg där det känns som att mina läsare ger mig feedback och att man har ett litet hum om vem dom är, så även om de bara skrier sitt förnamn eller whatever, men det blir iaf roligare än att bara vara en anonym. För har man tid att kommentera så har man tid att fylla i sitt namn, det anser jag!
SÅ fram med lite mera positiva vibbar i bloggvärlden! Jag tycker den blivit alltmer grå och hackande, att man mer än gärna kastar ur sig dumma kommentarer än vänliga.. iaf ser man der på de stora bloggarna när man läser vad andra skrivit, te blondinbellas... herregud, orka klanka på andra hela tiden!
Well... jag vill känna lite positiv energi i bloggvärlden, är det någon som håller med?
Paus.
Alltså nu bloggar jag ju flera ggr om dagen, fadt kortare inlägg.
Nu funderar jag på att hitta ny motivation och att få min tid till att fixa andra saker.
Men jag vill ändå inte sluta blogga. Bara lägga upp det på ett annat sätt.
Så nu är det ni som bestämmer, så säg din åsikt så rättar jag mig efter majoriteten!
antingen:
- Bloggar jag en gång om dagen, ett halvlångt inlägg
- Bloggar jag en gång i veckan, på söndagen, ett långt inlägg över veckan med bilder och så
- Bloggar jag när det 'r ngt speciellt jag vill berätta,
Berätta och säg ditt så jag vet hur ni vill ha det?
Idag straffas inte kroppen för hjärnans skull.
DÅ slog det mig! Herregud, som tonåring, som man plågade sin kropp för att man mådde dåligt. Jag vet inte hur många gånger jag tvingade upp maten, eller tom svalt mig själv pga kärlekstrubbel. Ja det var alltid på grund av det som jag gjorde så med min kropp när jag var 18-19 år. Och jag minst speciellt en sommar, -01 då jag mådde dåligt just över min kärlekssituation, hur jag visste att allt gick åt skogen, och inget kunde jag göra eftersom jag satt på mitt sommarjobb och kollade klockan hela dagarna. Det var hemskt, ja ni vet man känner saker på sig och när man är tonåring så är ju problem man kan ha idag, större än störst och är dem inte det så gör man dem till det.
Men grejen var den att jag mådde dåligt pga kärlekstrubbel, och började sluta känna hunger, ja jag gör det om jag är nerstämd. Och till en början var det hur lungt som helst, att leva på knäckebröd i 2-3 dagar det är väl inget problem.
Men när det börjar gå uppemot 5-6 dagar och ännu längre och man bara äter knäckebröd ja det förstår ni ju sjlv hur kroppen påverkas av detta. Och eftersom jag jobbade så mycket så sa jag ju att jag äit på jobb och allt det dära.
Jag rasade rejält i vikt och var nere på 48 kg, vanligtvis vägde jag kring 58 då. Och kände att jag nästan inte kunde komma upp ur sängen när det var dags att jobba på morgonen. Det gick precis varje gång. Och jag märkte att allt hull på magen försvann för att istället vara indragen och undernärd. Ja kunde börja ha på mmig i princip barnstorlekar på tröjor och tänkte väl inte på hur farligt det egentligen var det jag höll på med, min hjärna va så inställd på hur mitt kärlekstrassel gjorde mig sömnlös.
Dock fick sig mitt svältande en ordentlig törn och ett uppvaknande då jag först till en början stötte på klasskamrater på malmöfestivalen som nästan tappade hakan över hur smal jag blivit. Och sedan då jag var och åkte inlines med en vän, och vi skulle äta en korv med mos, som kom upp lika snabbt igen, då jag fick ställa mig och kräkas i en buske. Det var då jag insåg, herregud så här kan jag inte fortsätta, jag kan inte straffa min kropp för att mitt huvud mr dåligt. Och då vaknade jag på riktigt och sen dess har jag aldrig svalt mig själv pga problem. SOm jag förvisso inte stött på i den grad som det upplevdes som tonåring. Annars vet jag inte hur det hade slutat. Nu vill jag inte påstå att jag var ngn anorektiker elelr så, det var jag långt ifrån, men själva inställningen i huvudet var inte långt ifrån, och när jag slutat jobba och mina föräldrar såg att jag åt så fanns det inte ngt att göra åt sitationen, klart som fan att jag skulle äta liksom.
Och jag kan erkänna att jag var riktigt rädd den gången när maten kom upp direkt den landat i magen. Och det är jag glad över, jag fick mig en rejl törn där. Och insåg då att ingen kille är värd att kämpa så mycket för att man själv skall tyna bort både på insidan och utsidan, aldrig i livet. Och med det i bagaget lever jag nu i ett förhållande som känns både tryggt, stabilt och glatt. Och idag är jag så nöjd med min kropp. Visst den är inte vältränad eller så, men den har för 3,5 månad sedan givit mig mitt älskade barn, den har burit Sam i 10 månader och den får mig att känna mig stolt och lycklig.
Även omjag klagar över mensen så är ju just mens ett tecken på friskhet och hade jag inte ätit ordentligt eller varit lycklig så hade inte mensen kommit vaje månad. SÅ mitt i allt klagande över den så är jag lycklig att den kommer varje månad.
Jag är så oerhört tacksam att jag mår bra, Och att jag har världens finaste familj och vänner som ställer upp!
Och viktigaste av allt, vår fina son som är det finaste som finns, och han gör mig till världens lyckligaste tjej och mamma!
Min kropp idag, efter att ha fött världens finaste son.
Och idag skulle jag aldrig straffa min kropp som jag gjorde då.
Jag är ganska så nöjd med min kropp idag, jag har trots allt både burit och fött Sam,
och det syns inte sådär överdrivet mycket. Kvinnokroppen är fantastisk.
Världens finaste pojke.
Vad jag ville få sagt med detta inlägg är att man skall vara nöjd över sig själv, och inte låta någon annan få en att man dåligt.
Jäklar ja.
Ja jävlar, ibland känns ägglossning mer än annars... och jag har aldrig känt mig så mkt som en höna som jag gjorde då.
Inte nog med att man vaknar med fjädrar i munnen av duntäcket, att man kacklar hela dagarna som en höna, nääe nu tusan skall man minsann höra hur man lägger ägg också. Och alla pratar om att människan är lik apan. Yeah right!
Människa vs höna, det är vad det är.
Så här i hönstider. och inte nog med att man är en hönsmamma. Well... vet ni hur länge hönor är brunstiga?
Tycker det här tär på krafterna.
Tänk om man ej kunde tänka tyst för sig själv.
Tänkte på en sak igår.
Tänk om man ej kunde tänka tyst, alltså att det ej fungerade utan att allt som strömmade genom huvudet kom ut genom munnen. SHIT hur skulle det se ut då? Jag tror helt ärligt på att folk skulle vara mer ovänner eller snäsiga mot varandra.
Eller jag vet inte, det är vad jag inbillar mig iaf. För allt som oftast när jag är ute och går och möter folk till höger och vänster så tittar man ju på kläder, eller på ngt annat... och jag tänker oftast typ:
så skulle aldrig jag klä mig, men det var ju fint på henne/honom. Och tänk om man skulle gå förbi ngn man ej känner och säga just så... man skulle ju få en smocka eller?
jag är faktiskt glad att folk inte säger allt de tänker om mig rakt ut, shit vad mycket komplimanger jag skulle fått då* fniss*
Nej men jag tror det är skönt, det skulle nig bara skapa mera problem och sänka ens självförtroende!Eller?
Det tror jag iaf. Jag tycker det är skönt att gå omkring i min egna lilla värld, där jag vissa dagar tycker att jag är snyggast i världen och bara vill gå ut för att visa upp mig, medans jag andra dagar bara känner mig som en nersunken grå mus.
Well... då vill man ju bara gömma sig.
nej som sagt, vad tror ni ? Är det skönt att man kan få tänka i det tysta ibland eller skulle ni vilja att allt sades istället?
jag tror på:
Att tala är silver, att tiga är guld.
Dock lever jag inte alltid efter denna fras, jag kan ju babbla isönder människor så de blir knas!
