jag är en sådan människa som alltid haft lätt för att skaffa vänner. Jag är nog ganska så babblig och har nära till skrattet vilket kanske har gjort att det blivit lättare att umgås.
När jag var 14 började jag umgås med en tjej, och vi var jämt på fester o var ganska så mycket med hennes 2 år äldre brorsa och hans kompisar. Det var ju koolt att hänga med älde killar.
Blev ganska så snart ett gäng på 7 pers som hängde med varandra jämt.
Vi campade, festade, fikade...
Vi hyrde stuga på Öland en sommar, och jesus vad det partajades och bar sig åt. Det var inte direkt super omtyckt på campingen att vi var där o härjade. Men gud så kul det var.
Det fanns liksom ingen vuxen spärr som drog i en på samma sätt som nu när man äräldre och förväntas ta mer ansvar.

Nu såhär 13 år senare... när alla bor på varsitt håll med respektive, och lever olika liv så är det ju inte alls samma kontakt vilket såklart är självklart. Det är livets gång. Det enda vi försöker hålla är att ses på juldagen varje år. Det är lite av den tradition som vi har kvar. det är enda gången alla är hemma och hälsar på samtidigt.

Dock finns det två personer, en tjej ch en kille från det gänget som jag fortfarande än idag räknar till min närmaste bekantskapskrets. Oavsett om vi pratar 1 gång i veckan eller 1 gång i månaden så är det alltid på samma ruta vi ses när vi träffas. Det är lika lätt att umgås varje gång. Och det är just sådana vänskaper som betyder så mycket. De som består, oavsett hur ofta man pratar eller umgås. Eller har jag fel? det är iaf sådana vänskaper som är kravlösa som känns viktigast för mig i det liv jag lever idag, sådär 50 mil därifrån, med sambo och jobb... man hinner inte riktigt med att babbla i telefon varje kväll... man har inte den lusten heller.

jag trivs alldeles utmärkt med de vänskaper jag har iaf. Hur ser du på en vän?