Åh my god!Det slog mig just nu... vilken oerhörd skräck för sjukdomar jag har. Jag är lite av en hypokondriker och tror att det hela bottnar sig i mitt kontrollbehov. Ända sedan jag var relativt liten har jag haft en panikkänsla kring döden...
Om någon i min närhet var lite försenad, eller om telefonen ringde hemifrån var jag allltid orolig för att svara... om ngt hemskt skulle ha hänt alltså. SKITjobbigt var bara förnamnet. Det tror jag bottnar sig i att jag bor en bit från familjen och inte har kontroll över läget där. MEN den senaste tiden har jag försökt släppa det där. Det funkar inte att utgå från att ngt hemskt hänt innan det faktiskt gjort det. (Vilket jag såklart hoppas att det aldrig gör) Man kan inte gå omkring och oroa sig för allt då blir man galen ochkan inte njuta för stunden vilket man måste kunna göra.

Och speciellt nu när jag har ett barn då måste jag försöka slappna av för både min och Sams skull. Jag kan vara försiktig absolut, men jag kan inte beskydda honom från all världens farligheter. Skulle jag få välja skulle han få ha benskydd på sig tills han var 5 år. Nej men skämt och sido, ni förstår vad jag menar. Det är skillnad på att oroa sig för att han trillar när han tar sina första steg... än större farligare saker som trafik and so on. Jag kan inte jämt vakta honom från allt, att trilla gör bara att man lär sig att ta det lite lugnare nästa gång. Well... det var ett exempel. Men ni förstår vad jag menar aiight?

Hur som  helst, sen Sam föddes så lever jag med hjärtat utanför kroppen för resten av livet. Han är ju det vackraste men också det sköraste jag har. Klart jag vill vara hans överbeskyddare... MEN till lagom nivå, det är det bästa. Känner ni mammor igen den känslan?