Om du hade frågat mig i februari då vi precis fått reda på att jag var gravid, om tiden till hösten skulle kännas lång så skulle jag utan tvekan säga JAA självklart.. hur skall jag stå ut att vänta sååå länge tills bebis kommer ut?
Det är ju faktiskt 10 mån man väntar på bebis. Och det äär lång tid.
Men i början då man känner de allra första rörelserna, sparkarna och ser de häftiga rörelserna på UL så tycker man att man är inne i ett sådant rus att man inte tänker på hur dagar och månader bara swingar förbi.
Helt plötsligt är man där i måndag 6 - 7 då tiden tycks stå still och man lever för varje BM-besök.

OCH så plötsligt är man där i månad 10. MÅNAD 10! månad då bebis är beräknad att födas.
Och allt är fixat och klart. DÅ kan man tala om att tiden går långsamt. Man längtar ju som tusan efter att få hålla bebis
i famnen. Även om man NU skall passa på att sova lite längre, gå på bio, gå på restaurang mm SÅ kan man inte sova ut, pga att man går upp och kissar ofta. (Och då sover jag ändå bra, jag skall absolut inte klaga över sömnen)
Man går inte oftare på bio, utan hyr hellre en film. Det är bekvämare att sitta i soffan hemma och mysa till en film.

SÅ det är först nu i slutet som tiden gåååår lååååångsamt. Månaderna innan har bara försvunnit. det tycker jag nu iaf.
Men nu längtar vi mer än någonsin!!
efter pussar och kramar, barnvagnspromenader och att beskåda vårt underverk dagarna i ända.
Det kan man kalla LÄNGTAN.

Lika bra att få lite sömn, imorrn är vi en dag närmare vår bebis. SOm just nu trycker ut sina fötter i sidan, det är mysigt.