Trängde mig in bland alla andra jäklar (?) som skulle på exakt samma tunnelbana hem som jag, typiskt (?)
Att det knappt finns någon plats kan ge mig spel, men ändå är jag en sådan som vägrar att flytta närmare stan, 15 min med banan är helt perfekt tycker jag. Men ändå klagar jag, why? Kanske hör till den inbodda stockholmsmänniskan som nu stressar på och suckar likt nästan alla andra. Well självklart finns  det undantag, och mestadels berodde nog min snäsiga inställning till att åka en trång t-bana på att jag fått i mig dåligt med mat, och att blodsockret var nere på noll, typ. Jag gissar det. Men hur som helst kommer det en man fram och hojtar att man skall skänka en slant till hemlösa, visst det kan jag väl göra om jag har några mynt löst, men det hade jag inte så jag följde alla andra och skänkte dessvärre inte ett skit. Vi närmade oss stationen jag skulle av och han slet upp sitt munspel spelade en trudelutt och mellan tonerna skrek han ut

- Ni är idioter.
-Ni kan dra åt helvete
-Ni kan skita i era nya kalsonger.

Okej, där i det ögonblicket tappade jag olustkönslan över att han verkade fattig och jag ej skänkt några pengar. Min tanker blev genast, att det minsann inte var synd om honom, utan snarare rätt åt honom att han minsann inte fick en krona. Egoistiskt tänkt?  Tycker jag inte. Bara irriterad på att han betedde sig som han gjorde.

Håller ni med?