Hittade en text av en medarbetare som är tillägnad Johan, den som läser denna text oberörd vågar jag kalla aningen känslokall. Johan Orrenius skriver:

Jag saknar dig redan, Johan

Jag var alldeles ny på Expressens sportredaktion. Ny och osäker. Medan alla andra rörde sig så självklart satt jag och svettades på min stol. Tempot var uppskruvat, order ropades ut. Ring honom. Ring henne. Nu med detsamma.
Så kom en kille in på redaktionen som jag inte sett förut. Han hade långt ljust hår och var solbränd. Tre dagars skäggstubb kanske. Med sig hade han två stora plastpåsar vars innehåll han lassade upp på det lilla bordet framför tv:n.
- Glass, sade han. Jag bjuder.
Han hade verkligen köpt sjukt mycket glass. Daimstrutar, 88:or, noggrar, tiptopar.
- Det är bara att ta.
Killen som bjöd på glass hette Johan Wester, och det lilla initiativet betydde obeskrivligt mycket för en nervös vikarie.
Johan var nattchef på sporten då. Att vara nattchef innebär tungt ansvar och mycket stress. Men aldrig att jag någonsin märkte det på Johan. Förutom att han var fantastiskt duktig på sitt jobb var han utan tvekan den trevligaste kollegan jag någonsin har haft.
Hans omtanke, hans värme, hans stora, stora hjärta.
Hans stora, stora hjärta som inte längre slår.

Johan var ett socialt djur. Han var den typen av människa som förvandlade nya ansikten till vänner bara genom att öppna munnen. Genuint nyfiken. Alla kände Johan och Johan kände alla. Framför allt kände han för alla.
Jag brukade säga till honom att han var smart. Han jobbade alltid hela somrarna, bara för att sticka iväg på långresa när höstrusket kom. Thailand, Colombia, England, Costa Rica. Och överallt lärde han känna nya människor.
- Men vad ska du göra i San José?
- Känner en tjej där.
- Men varför Bogota?
- Haha, varför inte?
Finaste, finaste happy-go-lucky-Johan.

Även när han jobbade på nyheterna brukade han höra av sig. Alltid uppmuntrande. Ett sms, ett mejl. Särskilt om man skrivit om Arsenal eller IFK Göteborg, hans två favoritlag.
Skön krönika i dag!
När han förra veckan fyllde 35 år och Blåvitt piskade Hammarby på Söderstadion skrev Johan på sin Facebooksida:
Tack Robin Söder - din present var den enda och den bästa.

Sista gången jag träffade Johan hade jag dåligt med tid. Han kom förbi vår nya lilla redaktion för FotbollsExpressen (tidningen som han för övrigt gjorde den första skissen till) och vi skulle precis skicka nästa nummer till tryck. Han frågade om jag hade sett Arsenals senaste match och berättade att han skulle åka till Thailand igen.
- Bara ha det lite gött.
Dagarna innan hade det varit oroligt i Bangkok och jag bad honom vara försiktig där nere.
Det var sagt som ett skämt. För vem skulle säga till Johan, han som hade så många stämplar i passet, han som klarat varenda knipa, han som stått pall för pistolrånare i Karibien, att vara försiktig?
Men olyckor händer hela tiden.

Det fanns dem som stod närmare Johan än vad jag gjorde. Det hindrar mig inte från att sakna honom, djupt och innerligt.
Vad hade jag gjort utan ditt stöd och din uppskattning?
Tack för allt, käre kollega. Jag ska alltid minnas dig.
Och aldrig någonsin kommer jag att underskatta vikten av att bjuda en främling på en glass.

http://blogg.expressen.se/orrenius/entry.jsp?messid=497962