De senaste veckorna har vi varit överallt och lite till. Inte många minuter vi spenderat hemma ensamma utan besök, eller besök. Så i helgen skall vi bara ta det lugnt., Ja förutom att vi skall på babysim och lite så, men annars så. Ja jag har svårt att sitta still, och Sam med. Men nu skall vi det. Imorrn skall jag träffa en vän på morgonen, och en annan bebis, men annars så skall vi ta en promenad (stegräknare på väg hem till mig) och förhoppningsvis regnar det inte. Sedan skall vi mysa inomhus jag och Sam, och öva på krypningen. Han skrattar verkligen som en tok om man liksom gör till rösten lite, eller sjunger på ett konstigt sätt. Det tycker han är lattjo lajbans, sötbebbe! Han skrattade i sömnen med när jag skulle latta honom. Eeeelskling.

Har tänkt på en sak. För mig är det en självklarhet att säga tack om jag får något, blir serverad, hjälpt av någon eller sådär när det är något speciellt. Det är en sak som är inpräntat i ryggmärgen på mig, något jag fått lära mig sen jag var liten. Man säger tack helt enkelt. Men det är säkert inte lika självklart för alla. Men därför undrar jag nu, säger du tack, eller är det inte lika naturligt för dig?

Eftersom det är match på lördag så jobbar sambon, och när Sam somnat för kvällen så tänkte jag börja läsa denna bok som jag köpte i veckan. Någon som läst den? Nu skall jag borsta tänderna, smeta på honung och havre i ansiktet, pussa på mina prinsar och sen slumra sött. Nattie.