... och slutade hos den svenska avundsjukan.
Jag hade ett besök hos gyn imorse som jag var alldeles för lat för att gå på, så jag avbokade och bokade en ny tid istället.
Rutinbesök kan man ju skjuta på när man själv bokat in dem anser jag, eller min trötthet ansåg iaf det. Och dessutom har jag mens som inte vill sluta och bara för att jag knappt kan gå utanför dörren utan att det läcker igenom.
Ja det var där det började, tankarna om tjejers avundsjuka och att många inte kan glädjas åt andras lycka.
Ibland önskar man att man var kille, det verkar så mycket enklare. Killar snackar inte skit bakom ryggen på varandra, de vågar stå för vad de tycker och säga det rakt till personen och de är inte sådär förbaskat avundsjuka på varandra. Eller det är iaf den uppfattningen jag fått. Sen finns det ju såklart undantag både hos tjejer och killar. Jag tycker det är tragiskt att det är så. Att folk lägger så fasligt med energi på att vara bättre än andra, ha mer meriter, ett bättre jobb, snyggare kläder, vitast tänder, vara smalast över midjan, ha snyggast byst, finast hår, vara rätt sminkad and you got it! Det är så ytligt! Och tragiskt anser jag. Men jag är ju tjej själv, och bryr mig självklart om att se bra ut, se så smal ut som möjligt, bära kläder jag trivs i och tycker är snygga, fixa håret snyggt och känna mig fräsch. Ja ni hajar, de dära typiska ytligheterna. MEN dock kan jag jämföra med när man var tonåring och verkligen gjorde allt för att främst killar skulle lägga märke till en, och jag vet en tjejkompis i min gymnasieklass som ansåg att jag jämt umgicks med killarna i klassen och ville ha uppmärksamhet, FEL! Det handlade inte alls om att jag ville ha någon tusans uppmärksamhet, utan jag umgicks med killarna för att de var inte så himlans falska och så lätta att prata med, om man jämförde med henne som killarna däremot ansåg vara en riktig sur och bitterkärring. Och det var inte ofta hon hade ett leende på läpparna. Det handlade om ren och skär avundsjuka för att hon inte var tjejen som killarna ville umgås med!

Men hur som helst, då ville man höra att man var snygg och allt det där, och man liksom fiskade efter komplimanger, mycket för att man nog var osäker i sig själv, man hade inte funnit sin identitet. Ja ni har ju alla varit tonåringar och förstår säkert vad jag menar.

Nu är det 9 år sedan jag var tonåring och jag har inget som helst behov av att höra av andra än min sambo att jag är snygg, men det beror helt och hållet på att jag är så säker i mig själv idag, jag trivs med mig själv  Jag är nöjd med mig själv lika mycket på utsidan som jag är på insidan. Galet va? För visst får man väl inte tycka så om sig själv utan att det sticker andra i ögonen. Vi är ju svenskar och då skall man ej tycka så för då är man en diva och tror att man är något. Men för mig handlar det inte alls om att jag är en diva, men däremot vet jag att jag är något. Jag är en person son trivs med mig själv, jag är sambo med en underbar kille och, det största av allt, jag är mamma! Och bara det gör att man strålar. barn är ju det underbaraste och lyckligaste man kan vara med om i livet. Kärleken mellan man och kvinna visar sig som störst i sitt barn. Den vackraste skapelsen jag skådat, det är vår underbare son. Jag fullkomligt älskar honom och min familj. Och jag tycker lika mycket om mig själv, det är nog därför som jag också har lätt till att tycka om andra. För ens förlåtelse och omtänksamhet sitter hos en själv. Tycker man inte om sig själv så kan man inte tycka om andra, och vet man att man själv inte alltid gör rätt så har man också lättare för att se saker ur olika synviklar och ta livet lite mera lättvindligt. Så anser jag iaf. Och jag älskar mitt sätt att se på saker och ting idag, sånt som tar för mycket energi lämnar jag åt sidan och ägnar mig åt saker som ger mig någon energi tillbaka, det är viktigt för då mår man som bäst. Igår när vi låg och pratade i sängen så sa min sambo plötsligt " Killarna på mitt jobb tyckte du var snygg" ( vi var där o hälsade på i söndags) ja ha tänkte jag och inte så mkt mera med det.Det spelar ingen roll vad andra killar anser, det är inget som får mig att känna mig bättre idag som det gjorde när man var yngre och osäker på sig själv.utan viktigast är att jag själv tycker att jag är snygg.Och min sambo.   de viktigaste komplimangerna kommer från människor som känner mig som person och känner till mitt inre, för det är en person som helhet om gör en person snygg, en trevlig insida varvas med en yttre utstrålning och de komplimangerna kommer säkrast från familj, vänner och inte minst mig själv!

Jag tycker att tjejer i allmänhet skall våga ta plats och våga anse sig själv som snygg!
Jag menar, jag är mamma och sambo, och även en tjej med många vänner! Se så snyggt det låter! Och jag är lycklig i min själ, snyggt va? Jag tycker om mig själv precis som jag är, jag tycker om min kropp som burit fram vår älskade son, jag tycker om mina ben och fötter som kan ta mig vart jag vill i världen. Jag älskar mitt långa hår och jag älskar att vara Malin. Visst är det provocerande att vara svensk tjej i sina bästa år och tycka om sig själv?Dock vill jag poängtera, att bara för att man tycker om sig själv så ser jag inte ner på andra eller sätter mig själv högre upp - som många säkert förknippar med att man som tjej tycker om sig själv. Nej så är det verkligen inte.  Jag tycker om att få men jag älskar att ge. Så våga stå för att du tycker om dig själv det tordes vara en självklarhet för alla!!! Älska dig själv så älskar du andra!!
Tänk var ens tankar kan ta en!




Idag åkte vårslitna jeans fram bara för att.