Åh jag ahr dagisångest! Även om det är ett tag kvar, (vet ju ej när vi får plats, men vill tidigast skola in i februari/mars när Sam är kring 16 mån) så får jag fet ångest! Han är ju fortfarande bara bebis, och skall behöva vara på dagis snart, eller iaf snart enligt mig. Jag vill ju vara hemma med honom tills han är minst 2 år. Men det funkar ju inte riktigt eftersom pappsen hans med skall vara hemma, och att man nu måste ta ut flera dagar per vecka för att spara sgi, visst har vi dagar kvar så vi klarar oss ett bra tag hemma tills, men jag vill ju samtidigt spara så man slipper jobba heltid i början, och kanske kan hämta efter 6h per dag och kankse vara hemma en dag i veckan! Jag förstår inte stressen över att börja jobba, visst har man inte dagar och ekonomin inte går ihop så självklart, men om man kan vara hemma varför då jobba tidigare iställer för att vara hemma och njuta när de bara är små en gång, man skall ju ändå jobba hela livet sen. Så tänker jag iaf, och andra får tänka på sitt sätt, men jag känner att jag vill vara hemma så mycket det går, och sedan köra en supermjukstart vid dagistid, och mac jobba 75%, max, helst kanske 60. Well man får se vad man får för jobb. Men som lärare har man ju ganska så bra arbetstider iaf, och framför allt, man är ledig på alla lov! Weewaaa.


Mamma var ju hemma med oss tills vi började 6 årsgruppen, och det är ju en väldans lyx att kunna ta sig råd att vara det, och något som måste vara så underbart att kunna det. Även om dagis är bra på många sätt coh vis så kan man ju faktiskt göra mycket även om man är hemma med barn. Vi var ju ofta på öppna förskolan, hade jämt kompisar hemma och lekte, gjorde en massa utflykter ja alltid var det något sa mamma. Och jag minns att vi gjorde väldigt mycket, och vi lekte ju tillsammans med eftersom vi har tätt mellan oss, jag och min bror.
Jag önskar att jag kunde vara hemma så, men det funkar ju inte med mitt jobb, och sambon tjatar redan över att jag måste börja jobba snart.. att det är nyttigt med dagis  jada jada, klart det kanske är nyttigt, men jag tror inte att så små barn som ettåringar har det behovet av stimulans från massa andra vuxna och tusen barn. Rätta mit om jag har fel. Eller om ni har ngn annan åsikt, däremot när de börjar gå mot andra eller tredje året så finns säkert ett större behov av lek. Men leker gör vi ju varje dag ändå, både hemma såklart är det alltid ngt bus och mys, och vi träffar nästan folk bebiskompisar och kompisar till mig, var och varannan dag, iaf minst 3-4 ggr i veckan, så ngn stimulans det har jag svårt att tro att det går ngn nöd på här hemma. Sambon var ju på dagis elelr om det var dagmamma från när han var ganska så liten, och vi är uppväxta under hela annorlunda villkor eftersom han var på dagis och mamma var hemma med oss länge. Något jag tror speglar hur man ser på dagis rent allmänt och när man tycker att ens barn har behov av det. Men jag ser det ändå som en lyx att kunna vara hemma länge idag, det handlar ju både om ekonomin, men även om att man i den mån man kan, skippar karriären för att ta hand om barnen när de bara är små en gång. Jag tycker det är viktigare med barnen, de skall alltid komma i första hand, jobba det skall jag ändå göra sen, och kan göra heltid senare också. Men för mig är jobb ett jobb, man skall trivas absolut, jag vill utvecklas i min yrkesroll, absolut, jag vill göra ett bra jobb, självfallet, och jag vill ha en inkomst som är god, och att jag har råd att unna mig saker och familjen såklart. Att Sam skall få lika gott som jag haft under min uppväxt. Kärlek men även saker, som man ju faktiskt vill ha när man är barn, men även nu när man är äldre, saker är kul, det kan jag ej sticka under stolen med, jag älskar att shoppa, och mår bra av det. Kärleksmänniska det har jag alltid varit och är känslosam ut i fingertopparna, så kärlek det kommer Sam att svämma över av.
Däremot lever vi i Sverige, ett bra mammaland och att man ens kan vara hemma med barn och få betalt det är guld.  Oavsett vad, så njuter jag av varje sekund, minut, timme och dygn med vår älskling. För det är ingen skröna, tiden går alldeles för fort. Och jag tänker minsann inte stressa med att han skall gå på dagis, han är bara liten en gång, och jag är mamma, något som är så underbart... och att tillbringa dagarna med honom är det bästa som finns och jag verkligen älskar det! inte så konstigt man har dagisångest när någon annan skall vara med honom när jag jobbar. BAAAH, det går ju inte ju, jag kommer svimma!

Nu till er, när skall ert barn börja? Hur gammal? Hur känner du inför det?