Åh ibland kan jag bli alldeles gråtmild när jag tänker på Basil. Det är ju 8 månader sedan vi lämna honom nu och jag vet ju att han trivs så himlans mycket och har det så bra i sitt nya hem. Men ändå, det var ÄR fortfarande vår lille kise och det kan man inte komma ifrån. Att behöva lämna ifrån sig sina djur är absolut inget man vill göra eller gör frivilligt. Och veckorna efter vi lämnat honom saknade jag honom massor (och gör fortfarande såklart) och var på väg att hämta hem honom flera gånger. Men med tankarna om att han ju faktiskt trivs så himlans mycket bättre när han kan springa ut och in som han vill. Springa omkring i en 150 kvadratmeter stor utegård, ha massa klätterställningar inne och en massa katter som han trivs med DÅ går det lite lättare att faktiskt tycka det var rätt beslut. Han trivdes inte inomhus trots att han ju är innekatt och framavlad till just det. Och han trivdes inte med barn och att få mindre uppmärksamhet som det ju faktiskt innebär när man får nya familjemedlemmar och måste sätta dem i första hand (ven om jag såklart gav katterna uppmärksamhet så mycket jag bara kunde) när jag hade mera tid var jag ju ute med dem i koppel flera timmar varje dag och det är ju klart en stor omställning som ledde till protester inomhus samt väldigt högljudda läten vilket i längden var plågeri för honom. Därför är jag så glad att han har ett hem där han trivs så himlans bra och det är ju viktigt. Mna kan ej vara ego när det handlar om liv. Men det hindrar mig inte från att sakna mig grå efter honom väldigt ofta.


saknar dig massor!