Kan inte förstå att de små barnen som är lite varstans här hemma är mina och våra!
Kan dessa små underverk verkligen vara vårt kött och blod? För bra för att vara sant!

Jag var ju rädd för att Sam skulle bli svartsjuk och allt det där när vi kom hem med lilleboo. Men han har inte visat ngn tendens till svartsjuka allt utan är tvärtom väldigt mån om honom och frågar var hsn är om jan tex ligger och vilar i vagnen. Det känns oerhört skönt att det är så, sen vet jkag att det såklart kan komma, men så länge han slipper känna så är jag evigt tacksam. Sen tror jag mycket beror på att >Tim är så oerthört lugn, han skriker i princip aldrig, ligger mest och jollrar. Sover mycket och under de timmar han är vaken tittar han sig nyfiket omkring. Sen sover han bra på natten med, alla dessa bitar gör ju allt mycket enklare. Sen kan ju såklart det med förändras, jag hoppas bara att också T slipper massa magont och liknande, att han får varar och verka så harmonisk som han är. Det viktigaste är att barnen mår bra occh att se den syskonkärleken som Sam visar, det är otroligt! Hoppas det får vara så. Jag är så tacksam.


Trött är jag nu och skall krypa ner!
Kram på er!