Min förlossningsberättelse med Tim Love Maximilian.

Fredagen den 3/9-10 hade jag gått femton dagar över tiden och hade fått en tid för igångsättning.
Jag skulle på morgonen få ett samtal från fl mellan 08-09. Vi var spända, men jag kände mig ändå ganska så lugn. Mest nervös var jag över Sam och hur han skall ta det att bli bortlämnad över dagen. (Men det visade sig så hur bra som helst för vår duktiga pojke!)

När ingen hade ring vid kvart över tio så beslutade jag mig för att ringa till fl själv och fråga. Och efter 21 försök, då det tutade upptaget hela tiden, kom jag äntligen fram. Det var tydligen överfullt på förlossningen,och de var glada att jag ringde själv. Vi fick en tid att komma in kl 14.30. Så med gott om tid passade jag på att mysa massor med Sam, och sedan gick hela familjen och hämtade hem Pizza.

Sambon åkte iväg och köpte morgontofflor till mig, och en tjock tröja att ha på mig om det skulle bli kallt på bb. Och under tiden Sam sov sin nap så packade jag det sista i hans väska. Lite sena åkte pojkarna iväg (lite sorgligt att Sam skulle åka iväg över denna stund jag skulle till bb, men inte mycket att be för. Pojkvännen hämtade upp mig, och 7 min sena anlände vi till fl. Det var överfullt så vi fick sitta ner och vänta i väntrummet kring tjugo min innan vi fick komma in i ankomstrummet för att koppla på ctg och kolla bltr och temp. (allt såg bra ut!) Där fick vi vara kring en timme ca innan det äntligen blev ett rum ledig till oss. Nummer 11.

Gissar på att vi kom in på rummet kring 17 och fick på mig de fina kläderna man ju skall ha på sig. Bm kollade hur mycket jag var öppen, och lite besviken blev jag allt när jag inte öppnat mig mer sedan måndagen då min bm konstaterat 3 cm efter hinnsvepning. Men men bara att acceptera läget. Efter rådfrågning med läkare beslutade sig bm att ta hål på hinnorna och detta var enligt min bedömning kring 17.15.
Massor av varmt vatten rann ut, det hade fin färg och inget tecken på att barnet var stressat eller liknande (no shit, går man femton dagar över tiden verkar man inte så stressad hehe). I samband med att vattnet gått inväntades värkar, och visst jag kände ju lite mera sd men verkligen inga värkar att föda barn på eller liknande. Så bm kopplade på ytterst lite värkstimulerande dropp vilket resulterade i att jag kände lite mera värkar.

En annan bm var inne vid 18 och frågade om jag ville ha mat, men jag kände mig inte så hungrig så jag valde att avvakta (vilket senare skulle visa sig få vänta helt och hållet) Vid kvart över sex började jag känna rejäla värkar och krävde att bm skulle öka på lustgasen lite då jag tyckte hon varit nog snål med styrkan. Vid 19 undersökte hon mig och konstaterade att jag öppnat mig till 4 cm (kul, en ynka cm!)

Jag minns att det började komma värkar tätare och tätare och de kändes mer och mer och stundtals var jag riktigt väck i kaluffsen. Jag andades lustgas under stödet av min pojkvän vilket som även denna gång var fantastiskt bra!Bm ville att jag skulle gå upp och gå lite eller försöka gå och kissa. Men känslan av att gå på toa var skrämmande, var livrädd för att jag skulle få en värk mitt under toalettbesöket, och skyndade mig på bra så jag slapp det! Började kännas riktigt mycket och jag stöttade mig mot pojkvännen tillbaka till sängen. Och slet sedan även där tag i en sådan gåstol som man lutar sig mot. Har sedan lite minnesluckor men minns bara att jag hade rejäla värkar som kom tätt, och att det verkligen kom från ingenting till hundra på kort tid efter det att bm ökat på droppet till det dubbla.

Vid 20, en timme senare valde bm att undersöka mig igen och jag hör henne säga " du får lön för mödan - öppen tio!" det är knappt så jag tror det själv mitt i mitt omtöcknande sinnestillstånd. Men jag är då jäklans tacksam för att jag öppnat mig, för med den intensiva smärtan under timmen som gått hade jag gått i taket om inget hänt.
Dock är jag förvånad hela 6 cm på en timme!

Bm vill att jag lägger mig ner på sidan i sängen istället för som jag ligger, på rygg! Jag gör som hon säger, men mot min vilja, avskyr känslan att ligga på sidan. Värk på värk kommer och jag andas frenetiskt på min kära vän lustgasen. Helt plötsligt hör jag ngt om krystvärkar och att man tydligt ser bebisens huvud. Minns sedan inte så mkt mer än att hon pratar om att jag kan börja krysta... och känns som att jag knappt hinner tänka på det förrän hon säger att jag skall ta i, så skall jag se att bebisen snart är ute!

Det pushar på rejält, och det känns som att hela jag skall sprängas när krystarbetet är i full gång... men jag hinner knappt reagera innan klockan är 20.20 och jag känner hur magen töms på innehåll och bebisskriks hörs i rummet! Jag lutar mig tillbaka och pustar ut. Lycklig och helt omtöcknad tittar jag upp på vår vackra prins, tänk att vi fått ännu en underbar son, och att Sam blivit storebror! Jag ät förvånad över att det gick så snabbt som det gjorde men så tacksam samtidigt.

Behövde sy 5 stygn men sprack på rätt ställe så att säga, Tim hade full pott på apgar ända från start och skulle visa sig väga mer än vad Sam gjorde vid födseln. Hela 4505 gr och var 55 cm lång precis som sin storebror!

Moderkakan kom ut 10 min senare och att sy ihop mig det var inga problem även om jag envisades med att jag minsann skulle suga i mig lustgas under tiden.

Jag hade inga problem med att kissa denna gången vilket var en oerhörd lättnad, och denna gång krävde jag ända från start att få tillägg till bebisen så att jag skulle stå ut med amningen och få komma igång utan att vara så stressad och pressad över att bebis var hungrig. Ett stöd som de verkligen gav mig denna gång. Och i nuläget pumpar jag ut och ger ersättning, så Tim får både och, något som jag tycker funkar jättebra i nuläget.

Redan på morgonen efter kom Sam och hälsade på Tim, och han ville hålla bebisen från första stund, och det har änsålänge gått väldigt bra dem emellan. Det är så skönt att pojkvännen är hemma nu, så vi kan vara hela familjen vilket gör att man har tid för båda barnen, något som känts klart viktigt att inte Sam skall känna sig åtsidosatt, vilket jag varit så rädd för!

På söndagen fick vi komma hem och vara tillsammans hela familjen och även om dygnet har för få timmar ibland så njuter jag för fulla muggar och hoppas slippa babyblues som än så länge hållt sig borta. Och jag hoppas att Tim får slippa magont och andra besvär och vara precis så harmonisk som han nu är. Han sover, sover sover och sover lite till. Och nätterna rullar på bra... med mat ca 3ggr, sedan ibland vaken en liten stund innan han somnar igen.

Jag hoppas att det flyter på så pass bra som det gör i nuläget och att mina barn får må bra och känna trygghet och kärlek. Det är min högsta önskan och något jag strävar efter varje dag! Min familj betyder allt!<3

Idag är du exakt en vecka, och det var ungefär just vid denna tid vi anlände till förlossningen.

Älskade familj!